“Den svenska prästgården med sitt rymliga men inte alltför stora hus i en vacker trädgård motsvarar nog för många det ideala hemmet. Det representerar det bästa i svenskt bostadsbyggande som möjliggör en tillvaro av intellektuella övningar omväxlande med lantligt uteliv i friska luften.” Lars och Ursula Sjöberg

Prästgårdarna uppkom i tidig medeltid, då kyrkan invigdes. Bönderna måste donera en gård som skulle försörja prästen. Vår källa till detta är landskapslagarna, som är nedskrivna i slutet av 1200-talet och början på 1300-talet. De tar alla för givet att prästen har ett bol, som ska försörja honom och de ägnar mycket utrymme åt att beskriva vem som är skyldig att bygga vad, och vem som har underhållsansvar. Västmannalagen slår fast: Nu är kyrka börjad med grundval och lycktad upptill med huv, då ska kyrkan hava bol, som prästen kan bo på.

Socknens centrum var kyrkbyn med kyrka, sockenstuga, prästgård samt klockarens bostad och fattigstugan. Prästgården hade de flesta i socknen anledning att besöka för att ta ut lysning, lämna tionde, ta ut flyttningsbevis eller för att fråga till råds i något ärende. Prästgården var en mötespunkt mellan folk och överhet, privat och offentlig, hög som låg.

Prästgårdarna har kallats “den svenska begåvningsreservens vagga”. En stor del av våra mest kända författare och naturvetenskapsmän från 1700- och 1800-talet har vuxit upp i prästgårdar. För 200 år sedan, i början av 1800-talet,  fanns fortfarande ingen folkskola, inga lokala högskolor, inga studiecirklar och ingen folkhögskola och bara två universitet. De flesta människor bodde på landet. I prästgården fanns bildning, ett litet bibliotek, och i många fall en mycket lärd präst, som var den ende i socknen som hade tillbringat en lång tid vid gymnasium och universitet. Klockaren var också en viktig person i kyrkbyn, liksom kyrkoherdens adjunkt samt inte minst prästfrun själv som ofta var kunnig om det mesta, särskilt läkeörter.

De flesta prästgårdsträdgård har rötter tillmedeltiden. Här fanns mönster, plantor, kryddor och medicinalväxter som senare förs vidare till bönderna. De var grunden som kom att vara en förutsättning för de sockenapotek som växte fram på 1800-talet. När Linné gjorde sina landskapsresor runtom i Sverige under 1700-talet övernattade han oftast i traktens prästgård. Sammansmältningen av natur och kultur, botanik och klassiskt skolning blev en linje i lärdomshistorien som brukar kallas den linneanska traditionen i prästgårdskulturen.

1910 kommer en lag, boställsreform som leder till att prästen ska få lön som andra tjänstemän. Alltså inte längre driva ett jordbruk och få en del av vad bönderna betalade i tionde. Prästgårdarna delades upp i dels bostadshus för församlingsprästen, dels ett självständigt utarrenderat lantbruk som inte längre avlönade prästfamiljen. Därmed bröts en tradition som varit bestående under nästan tusen år alltsedan kristendomens införande i Sverige och de första kyrkobyggnaderna uppförande.

1917 skickar museichefen på nordiska museet i Stockholm, Gustaf Upmark ut en enkät till alla prästboställen. Han betonade vikten av att få formulären så fullständigt ifyllda som möjligt. “Knappast någon klass av svenska gårdar kan mäta sig med prästgårdarnas i fråga om anseende för gammaldags gedigen hemtrevnad” Han förstod att mycket av prästgårdkulturen skulle gå förlorad och med sin enkät ville han försöka samla vad han kunde innan det var förskingrat. Resultatet blev prästgårdsarkivet ,materialet är omfattande det består av 75 stora mappar och upptar 5,5 hyllmeter.

I Sverige finns det 2300 prästgårdar och idag är merparten ca 1850 stycken sålda till privatpersoner. De här byggnaderna är en viktig del av vårt svenska kulturarv.

Hämtat från Martin Giertz bok Svenska prästgårdar kulturarv, trädgårdar, byggnadsvård.

Prästgårdens trädgård Gunnar Petersson

Leveneboken

Lärdom och idyll Gerd Reimers